Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.
I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett
exempel.
Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan
Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att
marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som
arbetsgivaravgifterna höjdes.
Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska
situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många
som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.
Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den
socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med
Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati,
blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag
1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.
Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna.
Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det
borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar
att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.
Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde
riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann
sig i ekonomisk kris.
Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade
Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma
krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall
förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till
kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få
bankstöd.
Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och
allmänt schabbel.
1988 bildades ett klart
nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent
av rösterna.
Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen–
Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman
till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik
Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men
fick då inte egen majoritet.
Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat
alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.
I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och
blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i
något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet
avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska
regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en
formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett
resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute
Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den
största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den
största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att
minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.
Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.
I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och
stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen.
Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att
handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.
I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt
block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med
L och C.
Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de
konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över
politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha
vunnit.
En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala
partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt
hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar